Med provokationen som verktyg

På Artform arbetar vi dagligen med mötet mellan idé och verklighet, där konstnärliga visioner, arkitektoniska grepp och tekniska lösningar ska bli till något som faktiskt fungerar i det offentliga rummet. Vi har mött två starka röster från olika håll, förenade av en gemensam drivkraft. En vilja att utmana, flytta gränser och väcka reaktioner.

Genom intervjun med Anders Westgerd och Carolina Falkholt vill vi visa bredden i vårt arbete, från strategiska kampanjer, arkitektoniska sammanhang samt konstnärliga projekt där produktion, material och mod är avgörande. Utmaningar är en del av vår vardag och också det som driver oss framåt.

 

Domstolen är ett samarbete mellan GIL och designern Staffan Holm. Domstolen hade premiär på Röhsska Museet i Göteborg 2023. Fineart-print Artform.

Två röster, samma drivkraft

Anders Westgerd, VD på GIL, Göteborgskooperativet Independent Living, är verksam i en organisation för assistanshjälp med ett tydligt samhällsengagemang där tillgänglighet står i fokus. Anders samarbete med oss på Artform är indirekt genom Okidoki Arkitekter som inredde GIL:s kontor samt arkitekten Staffan Holm. I det samarbetet printade vi kampanjen Domstolen, där form, innehåll och plats samverkar för att skapa eftertanke och friktion.

Carolina Falkholt är konstnär vars uttryck ofta tar fysisk plats och väcker starka känslor. För Carolina har vi på Artform producerat stora printar i form av händer samt schabloner till hennes senaste väggmålning, utförd direkt på en vägg i GIL:s kontor. Ett verk som bokstavligen låter hennes konst ta plats i vardagen.

Erfarenheter som formar uttrycket

Anders Westgerd var 20 år när han under en skidresa föll så illa att han bröt nacken. Olyckan ledde till att han blev förlamad i benen och förlorade vissa funktioner i händerna. Sju månader på sjukhus och en lång rehabilitering följde, men också år av inre bearbetning.

Tankar som ”jag vill inte förknippas med funktionsnedsatta” och ”jag är inte som dem” fanns där länge, innan de successivt ersattes av större frågor. Varför är inte samhället till för alla? Vem har rätt att ta del av staden och hela dess utbud?

Carolina Falkholt, född 1977 i Göteborg, är konstnär, graffitimålare och musiker. Redan som 18-åring flyttade hon till New York och blev en del av den växande graffitiscenen. En värld som levde på natten och ständigt var på helspänn inför polisens närvaro.

Graffitin blev en hård men lärorik skola där risk, tempo och integritet formade ett konstnärskap utan kompromisser. Den erfarenheten har hon fortsatt att bära med sig.

Hennes mamma myntade tidigt verbet grafitta – ”ska du iväg och grafitta nu?” Ett ord som Carolina själv fortsatt att använda för att beskriva sitt konstnärliga arbete. För henne handlar skapandet inte bara om uttryck utan om handling. Att ta plats, göra avtryck och ibland störa ordningen.

”Anagram” kallar Carolina Falkholt sin fasadmålning på en av Svea hotels väggar i Simrishamn.

Provokation som drivkraft

I mötet mellan Anders Westgerds strategiska perspektiv och Carolina Falkholts kompromisslösa konstnärskap utforskar vi hur provokation kan fungera som drivkraft, kommunikation och förändringsverktyg, och vilken roll vi på Artform spelar i att förverkliga idéerna i fysisk form.

– Hej, jättekul att vi kunde få till det här mötet med er båda samtidigt.
Många har sett GIL:s kampanjer ute i staden, som CP-fria zoner, Sten is a Bully med flera. Samtidigt har Carolinas uppmärksammade väggmålningar väckt starka reaktioner, som muralmålningen av en blå penis i Stockholm och de många olika vaginamotiven runt om i Göteborg. Båda era uttryck beskrivs ofta som provokativa. Vad är det ni vill uppnå med era provokationer?

– Carolina:
Jag har aldrig sett mig själv som provokatör, även om jag förstår att en del människor blir provocerade. För mig handlar det snarare om att jag själv har varit provocerad. Provocerad av att kvinnlig sexualitet så länge har varit och fortfarande är tabu. Att något så grundläggande, något som är vackert och som bokstavligen ger liv, ska reduceras till något skamligt eller användas som skällsord.

När jag jobbar med de här motiven försöker jag normalisera dem. Att visa dem öppet, stort och självklart i det offentliga rummet. Om det skaver hos vissa säger det kanske mer om samhällets normer än om själva bilden.

– Anders:
För mig är provokationen ett nödvändigt verktyg. Efter olyckan hamnade jag i en värld som jag tidigare varken hade brytt mig om eller varit en del av. Jag insåg ganska snabbt att jag, och många andra i liknande situationer, befann oss i ett märkligt mellanläge.

Å ena sidan blev vi ofta bemötta på ett nästan välmenande men nedlåtande sätt. Å andra sidan var det tydligt att vi inte hade tillgång till det som kallas ett normalt liv. När man försökte lyfta de här frågorna på ett sansat och resonligt sätt möttes man ofta av en klapp på huvudet och ett ”javisst Anders, klart att det borde vara så”. Sedan hände ingenting.

Vi på GIL vill vara synliga i samhällsdebatten. Vi vill få människor att stanna upp, tänka efter och i bästa fall bli obekväma nog för att något faktiskt ska hända. Vi vill att politiker ska agera och att samhället ska utformas så att fler kan delta fullt ut. Med de resurser vi har ser vi att tydliga, ibland provocerande uttryck är det som får störst genomslag.

Utsmyckning av GILs kontor. Okidoki Arkitekter skapade och vi printade.

Att se varandras kamp

– Om ni tittar på varandras uttryck, vad ser ni då?

– Carolina:
Jag tycker mycket om GIL:s sätt att göra sina medlemmars röster hörda och att se till att kampen aldrig stannar av. När det gäller funktionsnedsattas rätt till tillgänglighet finns det bara en början på utvecklingen. Stegen som återstår är så stora att det nästan är omöjligt att se ett slut.

Just därför behövs det människor och organisationer som vågar vifta med flaggorna, ta plats och tydligt visa att de finns. Att inte låta frågorna försvinna in i systemet eller fastna i välmenande ord utan verklig förändring.

– Anders:
Jag kan bara instämma. Det du beskriver är också en del av din kamp och av många andras kamp, och borde vara hela samhällets kamp.

När det gäller sexualitet är det ett område som vi på GIL har berört i flera kampanjer. Att prata om sex är svårt för många. Men när det handlar om sexualitet och funktionsnedsättning stänger människor ofta av helt. Det är som att ämnet inte får finnas överhuvudtaget.

Det är också därför jag tycker om Carolinas konst. Den flyttar gränser, både visuellt och mentalt. Och vi på GIL kan och vill hänga med i den gränsförflyttningen, eftersom det är där samtalet faktiskt börjar.

Ansvar, rädsla och konsekvenser

– Att provocera innebär också ett ansvar. Finns det en rädsla för reaktionerna, för konsekvenserna eller för att gå för långt?

– Carolina:
Absolut. Jag har fått starka reaktioner genom åren, både hot och hat, men också mycket stöd. Rädslan finns där ibland, men för mig handlar det mer om ansvar än om rädsla.

Jag försöker alltid vara sann mot mig själv och mitt uttryck. Om jag börjar anpassa mig efter vad som kan uppfattas som lagom eller accepterat, då tappar konsten sitt värde för mig. Samtidigt är jag medveten om att mina verk tar plats i det offentliga rummet, där människor inte aktivt valt att möta dem. Det ansvaret tar jag på allvar, men jag tror också att samhället behöver bilder och uttryck som inte ber om ursäkt.

– Anders:
För mig har rädslan sett lite annorlunda ut. Det har handlat mindre om personliga konsekvenser och mer om risken att inte bli tagen på allvar. Att bli avfärdad som extrem, arg eller besvärlig.

Men erfarenheten har lärt mig att om man hela tiden försöker vara rimlig och balanserad i ett samhälle som i grunden inte är tillgängligt, då händer ingenting. Provokationen blir ett sätt att ta ansvar. Alternativet är tystnad, och tystnad har aldrig lett till förändring för oss.

Att vara förälder mitt i det offentliga

– Hur reagerar era barn på det ni gör?

– Carolina:
Min dotter har vid några tillfällen skämts över att hennes mamma varit ute i debatten igen, särskilt när hon var yngre. I dag är hon vuxen och vi har en väldigt nära relation. Vi pratar med varandra varje dag, och jag tror att hon mest är stolt över det jag gör.

– Anders:
Mina pojkar är fortfarande så små att de inte har någon tydlig uppfattning om det vi gör på GIL kampanjmässigt. För dem är jag framför allt pappa, och kanske är det precis så det ska vara just nu.

Utsmyckning av Platzers kontorshus i Gårda av Carolina. Fineart-print av Artform.

Varför Artform

– Den här intervjun ska publiceras på Artforms hemsida för att visa bredden i vad vi gör och vilka samarbeten vi har. Varför har ni valt att arbeta med Artform?

– Anders:
Kontakten har gått via andra samarbetspartners, till exempel Okidoki Arkitekter och arkitekten Staffan Holm. Resultatet av det vi gjort tillsammans har varit väldigt bra. Både i utförande och i helheten. Det är välgjort, genomtänkt och håller en nivå som gör att budskapet når fram.

En viktig del är också processen. Att få rätt frågor längs vägen är minst lika värdefullt som slutresultatet. När man befinner sig mitt i ett projekt är det lätt att bli hemmablind. Då är det avgörande att arbeta med någon som vågar ställa frågor, utmana och hjälpa till att se saker ur fler perspektiv.

– Carolina:
För mig är Artform perfekta som samarbetspartner. Det är inte alltid enkelt att visualisera det jag har i huvudet, och ibland är idéerna öppna eller intuitiva till en början.

Men vi har alltid bra samtal som hjälper mig att ta idéerna vidare. Det finns en tydlig förståelse genom hela företaget. Ni kan material, tekniker och produktion på djupet, och det gör att ni kan föreslå lösningar som utvecklar uttrycket snarare än begränsar det.

Artforms reflektion

Vi tackar Anders och Carolina för att de ville vara med och låter vår VD Sara reflektera över intervjun.

För oss på Artform handlar samarbeten om mer än produktion. Det handlar om att förstå idéer, våga ställa frågor och ta ansvar för att uttryck faktiskt blir till i verkligheten. I mötet med Anders Westgerd och Carolina Falkholt blir det tydligt hur provokation kan fungera som ett verktyg för förändring, oavsett om den tar form som samhällskampanj eller konst i det offentliga rummet.

Det är i den här spännvidden vi trivs. Där idé möter verklighet, och där uttryck får ta plats på riktigt.

Sara Dalili
VD, Artform Design AB